För drygt en vecka sedan kom som vanligt brevet efter min årliga magnetkameraundersökning. Men det var inte alls som vanligt. Det var inte de lätta orden att allt ser normalt ut. Istället läser jag om och om igen att det hittats en förändring i vänster bröst. Alltså på sekunden rasar hela livet. Det där brevet skulle jag aldrig få. Aldrig någonsin! Herregud vad man hinner grubbla, trycka undan, fundera över livet och gråta på en vecka. En hel karusell av känslor. Men så idag började livet om igen! Det hittades ingenting på min nya kontroll. Lättnaden. Herregud! Om sex månader ska jag göra ny magnetröntgen för att få det bekräftat igen. Så innerligt tacksam över sjukvården och livet alltså.

Delar med mig och önskar att ni känner igenom brösten en gång i månaden. Upptäcks det tidigt finns det så stor chans att överleva idag. Just det har varit en tröst under dagarna av väntan och förtvivlan. Men jag slapp få beskedet som var tredje kvinna får. Jag tänker på dom. Det är ryslig statistik. En andra och sista önskan är - var med och bidra till Rosa Bandet och Cancerfonden på ett eller annat vis ❤️

Imorgon ska vi börja leva livet igen!