Hej. Tror ni jag är något labil just nu? När allt var som värst idag och sista smällen som inte fick komma kom, ja då grät jag först en skvätt. Sen var det bara en katt som kunde trösta mig, jag bara skulle ha en katt. Och Jozef med världens största hjärta kan ju såklart inte neka sin ynkliga lilla tjej hennes enda tröst. Jag gick in på Fiahemmets hemsida och hittade en svart liten Goliat. Fast egentligen hade jag redan bestämt att han skulle heta Amor. Men sen tog min extrema kattallergi överhand och jag var tvungen att fatta att det inte är möjligt. Men en kanin, det går ju. Jag har haft kaniner hela mitt liv. Så vi har spenderat hela eftermiddagen i djuraffärer. Haha, jag vet hur sjukt det låter men det är sant. Hallå, vad händer här mitt i allt? Det fanns dock ingen söt liten svart kaninunge med hängande öron så det blev inget. Istället köpte vi vin, en resetidning och besökte Ticket. Snälla, kan ni inte dela med er av era bästa resetips för november/december månad?

Uppdatering: Alltså jag började asgarva nyss och sa till Jozef “Hallå, fattar du vad vi gjorde idag eller? Gick runt och letade en kanin till mig” och han svarar “Ja, fattar du nu att jag gör allt för dig eller? Jag ringde till och med till din brorsa och sa -Jaha, nu måste jag köpa en katt eller kanin också, vad ska jag göra?” (med glimten i ögat såklart) Haha, fy fan vad jag älskar min blivande man!

Hej.. Jag tror jag aldrig känt mig såhär vilsen tidigare. Ena stunden gråter eller sover jag och andra stunden längtar jag till bröllopet som faktiskt kommer. Jag liksom dras mellan lycka och sorg och det är jättesvårt att hantera det. Livet är verkligen helt upp och ner för tillfället men det enda jag känner är att jag inte vill må dåligt mer. Jag vill vara glad och lycklig som innan, skriva min feelgood-blogg som ni vanligtvis uttrycker den, se fram emot kommande fester, gå runt på stan och fika och shoppa, fortsätta planera vårt efterlängtade bröllop och boka vår nya smekmånad. För trots att vi förlorat en ängel, fått skjuta på vårt bröllop, blivit tvungna att inse att smekmånaden inte kan bli av direkt efter bröllopet och fått ännu ett trist besked inom loppet av en vecka så fortsätter livet. Även om inget blev som planerat. Det enda som hjälper är att tänka att mitt livs kärlek en dag snart kommer stå framme vid altaret och vänta in sin brud. Det är det enda som betyder något nu och det enda som kommer få mig till jordens lyckligaste brud igen.

Oh, våra gräddiga små inbjudningskort. Har inte visat de för er tidigare, men så här söta var de och varenda liten rosett har jag och mina tärnor knutit. Det sorgliga är ju att det alltid kommer stå fel datum där inuti. O jag som ramat in texten och allt, ni vet. Men det där datumet 28 augusti kommer alltid betyda något.

Idag ber jag er verkligen att hålla en och en annan tumme för oss. Snälla gör det.

Örhänge emno.se | Skinnjacka H&M | Blus Second Hand

Idag tog vi steget tillbaks till jobb. Det första jag gjorde var att tipex’a jobbkalenderns nedklottrade ledighetsdagar och “Vi drar till Miami”-dagen. O så bjöd mina fina jobbarkompisar på frukost, guldkornen. Det kändes tungt och hårt imorse men nu känner jag mig mest ett stycke starkare igen.

Har precis satt på mig min nya skinnjacka från H&M. Gillar begiet och rött tillsammans, det kommer bli en av mina melodier i höst. Skönt att klä sig igen och kunna bli glad för ett nytt litet plagg.
Nee, nu drar jag till bästis och kramas.

För att skingra tankarna lite har jag tvättat fönstren idag. Men mest för att äntligen kunna sätta upp våra bortglömda gardiner. Kändes rätt passande att sätta upp dem nu. Gissa om vi blev paffa då för ett tag sen när vi letade gardiner till sovrummet och hittar ett par med vårt kärleksordspråk på. Det där ödet, vet ni. Nu ska det bara bäddas rent också så kommer vi nog sova gott sen i natt mellan våra fönster.

Jag är en ganska strukturerad människa som gillar att planera. Traditionell skulle man också kunna kalla mig. Har jag drömt om ett sommarbröllop hela livet så finns inget annat alternativ. Har jag jobbat en hel sommar för att tillslut få åka utomlands just på den smekmånad vi drömt om så ska jag göra det. Men nu blev varken den livslånga drömmen eller den kortvariga längtan som jag ville. Livet tog helt plötsligt en vändning. Vi blir tvungna att gifta oss när vi kallar det höst, fortsätta arbeta, ändra destination och skjuta fram resan.

Det här är sånt man hör andra vara med om, lider med dom och på något sätt tänker att man aldrig själv kommer vara med om. Som på film. Trots allt tänker jag att det kunde varit ännu värre. Jag tror man måste det för att kunna gå vidare. Det är när livet tar oanade vändningar och man måste offra sig, tänka i nya banor och komma vidare på något sätt som man oftast gör det och kommer ut desto starkare på andra sidan. Hela den här mardrömmen kan jag sätta upp på listan över det värsta som kommer hända mig i livet och veta att den kommer ligga rätt högt rankad livet ut. Men det är också den här mardrömmen som satt vår kärlek på prov. Jag visste redan innan att vi kommer klara allt tillsammans i livet, för så stark är vår kärlek och så trygga är vi i varandra. Men den här mardrömmen har bara gjort det ännu mer uppenbart. När två individer bryts ner så till den milda grad kommer de som sagt upp starkare än någonsin tillsammans. Man får en helt ny syn på livet och vill bara leva det fullt ut så länge man har det.

..och vet ni, igår hämtade jag ut mina bröllopsörhängen som hade kommit i onsdags. Jag höll på och börja gråta för de var precis så perfekta jag önskat. Så glimmande vackra. Det kändes som ett litet tecken och ett nytt steg i rätt riktning mot det där sagobröllopet jag alltid drömt.

Det här inlägget vill jag tillägna alla jag känner, alla vänner, familj, släktingar, bloggläsare, bloggvänner och bekanta. Vet ni vilken viktig del ni har spelat i det här sorgearbetet? Alla kramar, alla tårar, alla telefonsamtal, alla sms, alla mail, alla kommentarer, alla tankar, alla inlägg och mail på Facebook, ja allt.  Jag har läst varenda kommentar här på bloggen och vart enda litet ord ni har skrivit har gått rakt in i hjärtat. Det är helt otroligt vilka ord ni skriver trots att vi inte känner varandra, så personligt och vackert. Tårarna har forsat ner för mina kinder när jag läst och ni har verkligen hjälpt mig. Det är så skönt att kunna skriva av sig här, som en dagbok fast som pratar tillbaka, ännu bättre. Allt ni nära och kära gjort, ordnat med och erbjudit er göra för oss. Det är obeskrivligt. Ni är så fina allihop och jag kan inte tacka er nog. Jag känner mig helt överröst med stöd och beundrar verkligen er människor som kan få en förkrossad liten flicka på ben igen. För det har ni. Men störst av allt är kärleken och utan den hade vi aldrig kunnat skrattat tillsammans igår på dagen som egentligen skulle varit den lyckligaste i vårt liv. Men det gjorde vi.