Den här klänningen fotade jag genom ett skyltfönster när jag och Jozef gick omkring på Barcelonas gator nyförälskade och kära i hela livet tillsammans som vi levde där. Redan då skrämde jag upp honom och sa att en sån där sagoklänning ska jag gifta mig i med dig. Och så blev det. Inte klänningen då, men bröllopet. Alltså, det känns så sjukt när jag pratar med jobbarkompisarna om att lilla jag ska gifta mig. Tänkte på det senast idag när jag knappt trodde på vad jag själv sa. Gick en ilning genom kroppen när jag pratade om bröllopsresan vi ska åka på efter vi gift oss. Då kändes det så där för stort för att vara sant, ni vet såna där moments man kan få när man helt plötsligt inser att det verkligen kommer bli verklighet. Fatta sen när jag ska prata om Jozef med andra, då kan jag inte säga “alltså min pojkvän..” utan då blir det “min man..” Haha, så vuxet men så förskräckligt härligt! Och som Vickan sa härom dagen när jag sa att vi skulle gå och lägga oss och klockan inte var så mycket “Alltså ni är ju som ett gift par”. Och, ja om mindre än sex månader är vi det, bokstavligen. Ja, lite kvällstankar bara när jag sitter här och väntar på att han ska komma hem från sina vänner och gå och lägga sig med mig!